AWATADASHII

Det har hänt en hel del sen senaste uppdateringen. Och det är väl ganska positivt om man tänker efter, fast förändringar alltid inte känns så kul. Men det är en del av livet, bara att omfamna dom alltså.
Idre var underbart med snö, snowboard och trevlig after ski. hehe.
Förövrigt har jag nu halsfluss för andra gången sedan slutat av april. Underbart!

Jag saknar min syster, vill bara springa upp till Gbg nu meddetsamma!


Och BTW, nästa onsdag blir jag faktiskt blondin, haha. denna gången lär det bli av :)

mitt liv består av ungefär det här:

Saker börjar bli ljusare nu, det känns

underbara saker:

x. fika med en bra vän

x. övernattningar

x. lovdagar

x. att sitta i sitt kök, sätta igång azure ray's "how you remember" på högsta volym och dricka te

x. inreda ett nytt rum

x. vårkänslor

x. spirited away

x. små åkturer till hässleholm

x. lund med felicia

x. min kameramobil

x. din röst

x. teboden

x. luckies

(att jag får ihop såhär många bra saker måste indikera på att saker hålla på att bli bättre)

och nej, jag tänker inte ha någon dåliga saker-lista, för jag är så underbart positiv..

btw, om fem dagar blir jag blondin, lite småläskigt kanske?

Det finns tider då allting varit lagom, lagom vackert, lagom bra.
Hösten var lagom. Underbart lagom.. vi var oövervinnerliga igen, men sen kom vintern och slukade oss levande. Precis så som den brukar göra. Och dom säger att det ska bli vår, men det känns inte, det känns inte någonstans.

Och kommer DU ihåg när vi blecv helt förundrade över min ClienteleEP jag köpte för 69 :- på Doolittle records i Lund, vårt Lund

Och kommer DU ihåg när vi satt på taket med utsikt över Osby?

 Och kommer DU ihåg när vi pratade i telefon första gången?

Och jag kommer ihåg, för jag kommer alltid komma ihåg alla er, som gjort min dag speciell på ett eller annat sätt.

Och gosh, jag kommer komma ihåg min älskade klass också, som jag tillbringat snart 10 år tillsammans med, och jag uppskattar er allihopa, hur mycket jag än vill att ni ska försvinna ibland när man kommer tidigt en morgon och ni bara inte kan vara tysta så man kan få en extra minuts sömn där på klassrumsbänken innan dörrarna stängs. Snart skiljs vi åt, och det är DÅ vi ska förändras, och aldrig bli oss lika igen. Det brukar bli så.

Och jag saknar Linda, min vän i alla väder, som alltid finns där och som är så otroligt bra. Jag hoppas hon läser det här, för hon om någon ska veta hur bra hon är, för det är hon verkligen.

Och det är skrämmande när kuratorn börjar prata om antidepressivt, för jag vet att det inte är där mina problem ligger. Jag behöver ingen medicin!

Det här blev fruktansvärt sentimentalt. Men det är så här jag känner, och så är det

Det känns skönt att lyssna på milky whimpshake när man är på det här humöret, höra hur Peter skriker ut sin längtan. Jag har också en otroligt stor längtan i kroppen. Det är inte bra, det är enerverande.

Och jag har ångest. ÖVER MITT HÅR(!)
jag behöver hjälp. hur ska min frisyr se ut egentligen? jag mår dåligt över att inte veta och just nu vill jag bara falla ihop av självömkan över hur otillräcklig jag är.
Ge mig en modellkropp, snälla..
Det här är ett sånt ögonblick som alla har ibland, ett sånt otroligt rent och klart tillstånd av ytlighet. Låt oss sympatisera tillsammans

DU är SÅ rätt:

bellhouse - bathwater ger en perfekt lördagsmorgonkänsla (även om det nu råkar vara middagstid)
och jag mår relativt bra, förutom en frustration över allting och en förmåga att fylla ett badkar med tårar. saken är den att jag aldrig gråter i vanliga fall, men nu gör jag det för allting istället. och HERREGUD vad jag längtar bort härifrån.

jag tröttnar aldrig på the girl about town med helen love för den är så jävla österrike, och det var det bästa på riktigt länge

och jag är trött på dolt egocentriska människor, det är dags att inse själva att ni är det. det är sånt jag är rädd för med, att jag är en massa saker men bara är för trångsynt för att förstå att jag är det, och skyller alla andra för saker så fort det går fel.

ninas resa: en helt underbar film med en otroligt vacker huvudrollsinnehavare

Vem vill till Italien när man kan åka till Japan? Jag har kassa erfarenheter av italienare för den delen också.
Ååh japan och fruits basket känns så rätt just nu

Jisses, jag chattar med le bonner, min stora idol. Det här är världsomvälvande, oh yes. Nu blir det Die for her på repeat, tralalalala! Och nu har jag, precis som tidy ups, something to tell the aliens (grejen är att jag träffat honom, haha)

Tack fat tulips för att ni räddat en hel del sömnlösa nätter och trista söndagar.
 I OWE YOU EVERYTHING

Jag har samma känsla i magen hela dagarna som jag brukar ha på morgnarna när jag just vaknat, att allting är grått och trist och omöjligt. Jag är trött på att alla kommer på fysiska saker som kan åstadkomma detta fenomen, för jag har ont i hjärtat och tankarna är som gråa moln just nu. Och så någonstans långt in i mitt huvud skriker en röst att det här kan inte passa bättre än för en shoegazingperiod, men man kan inte alltid associera allt med musik. Om man ska göra det, vill jag känna mig twee just nu, för då måste jag vara jävligt glad, ingen kan gråta till en tweelåt (okej det har hänt mig). Jag vill permanenta mitt hår i skruvkorkslockar. Går det?

Och Linda, jag saknar dig, jag vill prata med dig.. nu! Saknar dina ord

Nu har musikkriget utbrutit. Twee vs. wheatus, - & tuggummipopälskaren.
Efter att ha stigit ut ur duschen härommorgonen, ganska nyvaken kanske ska tilläggas, hör jag ett hjärtskärande ljud. Min första tanke är radion, men jag upptäcker snart källan till det här oljudet kommer från väggen, och andra lägenheten. En nasal röst skriker gällt "cause i'm just a teenage dirtbag baby, yeah i'm just a teenage dirtbag baby, listen to iron maiden baby with me.."  Inte en, inte två, utan minst tre gånger körs den här ångestladdade låten på repeat, och jag förstår att det här är så mycket mer än bara ett gillande av en låt, det här är en konspiration.

Lösningen på problemet hette oväntat nog stephen merrit, och jag lät hans uttjatade album "i" stå på repeat på datorn i flera timmar, för vad kan driva en till vansinne om inte merrits röst?

Jag väntar med spänning på en minst sagt smärtsamt motattack, men vad gör man inte för sin integritet. Mitt nästa steg blir älskade tidy. Dom lär äga

För att inte prata om tristess: vintern gör mig passiv och sjuk, så snälla.. försvinn!

Det här gör mig så innerligt glad, tack Lune för allting.

"Jag funderar på att stanna uppe inatt. Ignorera att ögonlocken blir tunga, strunta i att din röst finns i mitt huvud, din lukt i mina lakan och att din spegelbild reflekteras i mina ögon. För det som inte går att ta på finns ju inte, eller hur är det?"

Att sakna något så mycket, att det faktiskt rycker till en i lite när man tänker på det, gör ont. Och att inte nå fram till folk i ens närhet är minst lika jobbigt. Gud vad jag saknar alla dessa människor, på ett eller annat sätt. Och ute är det mörkt, grått och dystert. Jag vill ha något slags lugn, men jag hittar det inte.. inte här.

Surely, jag är inte förtjust och charmad av Jens lekmans musik, men imorse vaknade jag med hans "Sky phenomenon" på hjärnan, och jag kom på vilka rysningar jag alltid fick av "feels strange to have you as a friend, but i rather be your friend than to never see you again." Kunde jag inte valt något mer stilfullare som inte beskiver just..? Äsch, låt oss strunta i sånt här.

Nu ska jag gå och ägna mig åt miss Elizabeth Bennets kärleksbekymmer istället, hon är ändå finast i sina 1700-talsklänningar, ALLTID.

Jag ställer mig själv frågan varför jag varje höst när mörkret tar vid finner mig själv i färd med att nästan tvångsmässigt försöka hitta den mest obskyra musiken soulseek har att bjuda, och dessutom börjar hänga i shoegazing-rummet 24/7. Det enda tänkbara svaret är att allt mörker gör mig smådeppig och självömkande och att jag skulle finna en tröst i alla tusentals, snarlika handklappsmelodier, men det är väl inte särskilt troligt. Jag borde dra till med något vanligt och förutsägbart som Clientele, men Clientele är sommar för mig (och ja, strange geometry var en besvikelse för mig).

Tack fat tulips för is that love, och tack för att det snart är vinter så att jag kan dra mig upp ur tweeträsket.

Sent ute, en kylig lördagnatt. Det är här, på trottoaren med bjummbjumm i handen, genomblöta skor och  med hans röst i mitt öra jag inser att ja, det här är fan lycka. Underbar, en smula komplicerad, men ändå lycka.

Lite senare, på takets högsta punkt med utsikt över halva osby.. Någon säger "jag tycker om er". Vi andra svarar att ja, vi tycker om dig med. Nej kommer jag på, jag tycker inte om er, jag älskar er.

Tack för en underbar natt, mina smurfar.